Lovecats

The lovecats (acoustic) The Cure from phil tidy on Vimeo.

the Cure

Det är en mycket underlig känsla som kommer över mig, när min 12-åring som över en natt, börjat rota omkring bland mina cd-skivor och snart rippat över varenda låt med the Cure som jag överhuvudtaget äger, till sin egen dator, och vidare in i iPoden som ljuder ut sina musikfiler över skolgården på Victoriaskolan varje rast ... med the Cure!?

Jag menar han Robert Smith är väl lika gammal som jag, bara en månad yngre närmare bestämt, och lite tröttsam och blekfet, inte någon som man tror att tolvåriga småbrudar ska tycka om. Men sen är det ju det där sminket också ... han ser ut lite som Sweeney Todd, och sen är det förstås soundet, musiken, och jag inser att jag har en dotter som inte lyssnar på vad som helst, snarare väljer mycket självsäkert och övertygande när det gäller rockmusik. För det är just rockmusik hon föredrar, och möjligen techno, populärmusik göre sig icke besvär här inte!

För en halvgammal morsa som jag, med många musikminnen, blir dotterns jagande efter mer och mer musik, fler och fler cd-skivor i vår hylla, också många spännande återblickar, och jag upptäcker att mycket av det jag då bara lyssnade på faktiskt nu även går att se, och att mycket av det håller riktigt bra. Kommer ni t.ex ihåg snöbollskriget i slutet av Pictures of You-videon?

Det hade jag visserligen sett, eftersom allt som gick att få tag i i video och skivväg av the Cure inhandlades av undertecknad mamma på dåtidens eminenta och enda skivaffär värd namnet i stan, till affärsföreståndarens ständiga nöje, och förtret, för jag ville ha allt, och allt hade dom inte så det fick beställas. Ja ni förstår va, hur någon sprang vareviga dag in till affären och frågade om skivan eller vhs´en kommit hem än, ja det var gamla hederliga vhs videos man fick köpa då, och alla finns kvar, och samlar damm längst in i ett skåp nånstans, precis som den tröga vhs-spelaren.

Jag upptäcker också av någon outgrundlig anledening att dotterns favorit låtar var mina egna favoritlåtar ... och det är verkligen konstigt om inte lite olustigt t.o.m. Till min dotters ära och för mitt eget nöjes skull ska jag lägga ut en bra, som jag tycker, musikvideo med the Cure. Han fyllde femti han Robert Smith, i våras.

den som skriker högst

Gatans makt är också en sorts demokrati, yttrar reportern efter att ha refererat från demonstrationer i Kongo, där myndigheterna arresterat en populär rappare. Samtidigt läser jag en notis om Spaniens förslag till ny abortlagstiftning, där regeringen vill införa en mer liberal syn på aborter och där människor på gatan demonstrerar och vill bevara den strängare lagen.

Jo gatans makt är kanske en slags demokrati, men en sådan som bygger på faktumet den som skriker högst får sin vilja igenom, och det kan man ju fundera på, om det är demokrati.

Ann Heberlein skriver krönika i Kyrkans Tidning, menar, skriker man högt om hur rik kyrkan är och hur den tar ut orimligt höga skatter av sina medlemmar, och på så sätt lyckas övertala människor att gå ur, så är det synd att inte fler tar reda på vad kyrkan verkligen gör, utöver att förvalta gamla kyrkobyggnader. Ännu ett bevis på att störst kör först, eller jag menar den som skriker högst ... gatans demokrati ... ligger nedärvd i människans gener och jag börjar bli tveksam till om den någonsin kommer att gå att styra och ska vi det?

Länk till Ann Heberleins krönika:
http://www.kyrkanstidning.com/kyrkanstidning/kronikor/fasta_kronikorer/varning_for_kyrkoavgiftning_0_11851.news.aspx?staffname=Ann Heberlein

kalasbyxor

Enligt modet i höst ska man slopa jeansen och klä sig i "kalasbyxor" och högklackat, enligt DN´s modesidor. Bloggaren har nyligen investerat i äkta Nudie, varför hon njuter av att trots det inte vara klädd efter modet. Ibland gör man bara rätt!! :-)

Som ni kanske vet använder jag Twitter, det är oftast därifrån jag får uppslag till inlägg, och hittar intressanta bilder. Jag har några favoriter som jag följer, erkännas kan att jag läser på Twitter mer än jag själv skriver, det är varierande och roligt.

En av mina favoriter nämnde jag i ett tidigare inlägg alldeles nyligen, en modefotograf som ilsknat till på Ralph Laurens sätt att visa kläder. Hennes boyfriend är konstnär och designer och har inspirerats av hennes Tweets och passar på att skoja lite, han skriver i en tweet att han tillfrågats av Lauren att komma med i teamet, och han har fått stor uppskattning för sina arbeten. Här intill visar han en av sina idéer, en tjusig kreation, gjord i photoshop såklart!

Vattenhålet

En fundering om elakhet och, ja, inte snälla människor. Vad händer när en konflikt uppstår och vem bär anvaret? (Notera att jag inte skriver "vems är felet")
Nästan alla, eller näst inill alla konflikter har sin grund i osäkerhet och rädslor, det vill jag hävda med bestämdhet, trots att jag vet att många protesterar så är det vad jag tror. Det handlar om en osäkerhet som kommer till uttryck i ett särskilt beteende, som i sin tur tolkas och som i sin tur skapar reaktioner från olika håll.

Det enklaste är att ta exempel, som inte är så lätt utan att omnämna vissa personer, men jag ska ändå försöka. En konflikt jag var med om handlade om identitet i sin kunskap, dvs en person som, som jag nu tolkar det, byggt upp sitt jag och sin självsäkerhet på den teoretiska kunskap och den universitetsutbildning hon hade. Då en person som inte kände till hennes bakgrund frågade henne om hon kände till ett visst historiskt faktum, uppstod en eskalerande konflikt som inte gick att hejda vare sig med ursäkter eller medling. Som utomstående betraktare kunde jag se mönstret, den som ställde frågan hade ovetande ifrågasatt hennes kunnande, d.v.s. han hade indirekt ifrågasatt hela hennes person. Det fanns ingen gräns för hennes försvarsställning, den fick abnorma proportioner jämfört med den lilla sakkunskap som utlöst den, följden blev elak ordväxling och konflikt.

Efteråt kom reaktioner på att den lärda kvinnan visat tendenser till elakhet, översitteri och stöddighet. Visst, man vill så långt det går göra sin fiende ond, det är väl enklast, för man har nog med sin eget förtret och sin egen chock, man orkar inte finnas där för den person som verkligen är det svage, nämligen hon som var så rädd och otrygg att hela hennes person föll ihop av en enkel fråga.

Häromdagen deltog jag i ett möte som deltagarna hade en viss anspänning inför, en nyckelperson skulle besöka och det fanns risk för att obehagliga frågeställningar skulle komma upp. Nervositeten påverkade det sunda förnuftet och artighetsnormen, flera glömde t.ex. att presentera sig, förväntningarna i sig skapade en tryckt stämmning redan från början, besökaren måste ha kännt en kyla när han kom in i rummet. Naturligtvis läser besökaren av oron och tolkar den negativt, han kan ju inte veta, han är ensam, och han måste klara mötet utan något som helst stöd.

Besökaren är den som är socialt svag i det läget trots att resten av mötesdeltagarna ser honom som ett förväntat hot, han sätter omedelbart upp ett emotionellt skyddsnät kring sin person och tar rollen som den som styr samtalet med en dryg och känslokall attityd. Det får den omedelbara effekten att ingen vågar ta upp dom känsliga frågorna på bordet, mötet blir en katastrof på det sättet att alla går därifrån besvikna, och nästa gång ett möte ska ske kommer fortfarande dom negativa vibbarna att regera.

I eftersnacket frammålas besökaren som en dryg, iskall och obehaglig person som ingen längre vill ha att göra med. Det finns visserligen en bakgrund till den här situationen, en bakgrund som jag inte redogjort för här men som är upprinnelsen till hela det här relationsproblemet, men jag vill bara visa på hur människors sociala spel hänger ihop, följderna och resultaten av ett möte är avhängigt av alla inblandades beteenden, uttalanden, ställningstaganden, tolkningar och attityd.
Så alltså vem hade ansvaret, vem har ansvaret? ... eller om man så vill vems är felet?

I det politiska spelet kan man se samma fenomen, man kastar ur sig elaka kommentarer, man anklagar sin meningsmotståndare för än det ena än det andra, och en del av det är ofta inte ens sant. Det är inte så noga med sanningen för huvudsaken är att ta kontroll över debatten, det är taktik, ett spel, för den som en gång blivit anklagad för något den är oskyldig till ses ändå som skyldig, och att hitta argument för varför man gjorde det man egentligen inte gjorde förefaller löjligt, man blir förlöjligad, och sen fortsätter hela karusellen och det gäller att ha tur och hamna på ledarhästen från början, eller ens hålla sig kvar på karusellen.

Det är ju härskarteknik som jag ser det, och härskarteknik handlar aldrig om kunskap, sunt förnuft, solidaritet, demokrati, samarbete eller gemenskap, det handlar endast och bara om makt. Är det någon mer än jag som kan se sambandet med det jag skrev i dom första exemplen, det om hur viktigt det är för människan att gå ur ett möte med bibehållen makt, eller självkänsla kan man kanske också kalla det.

Makten verkar viktigare än resultatet, det faktumet att "Jag hade rätt" har alltså mycket större betydelse än det att "De här förbättringarna har vi åstadkommit", eller "Självklart vet jag att Jesus var jude, visste inte du det?" istället för "Oh vad trevligt vi haft tillsammans idag", eller "Jag har ingen skuld i erat elände, jag har inte gjort något fel" istället för "Det vore trevligt att sitta ner tillsammans och reda upp alla missförstånd, sen kanske vi kan arbeta tillsammans i framtiden och åstadkomma något riktigt, riktigt bra".

Jag vill fortfarande bestämt framhålla att min övertygelse är att människor är rädda, dom är rädda för att hamna utanför, för att bli ensamma, för att förlora sitt jobb, sitt hem, sin trygghet och sitt anseende. Dom tror att dom inte blir accepterade om dom gör ett misstag därför kämpar dom med näbbar och klor för att dölja sina misstag. Tänk att så många kan ha så fel

... men hur ska jag göra för att visa dom, kanske kan vi leda dom till vattenhålet, som en av mina vänner sa igår.

Den konstiga vägen

Hittade en historia via en av personerna jag följer på Twitter, hon är modefotograf och har självklart reagerat genom att lägga ut ett nyhetsklipp och en intervju med modellen Filippa Hamilton. Jag fick en anledning att snacka kroppsideal med min tolvåring, och det var skönt att få en sund reaktion som lät "det ser sjukt ut", för det gör det.

Grejen är att den här bilden är ändrad i photoshop, tjejen ser inte ut så här och det förstår man ju, den som gjort den har gått över gränsen och konstruerat en seriefigur snarare än en modebild. Här har man gått och retat upp sig på att skyltdockorna är för smala och ser ut som barbies, men det finns tricks i oändlighet så länge man har datorer. Helt klart.

#

12-åringen reagerar sunt, låtsas kräkas en stund, rycker sen på axlarna och går över till att lyssna på Broder Daniel, världen går i en konstig riktning, jag kan inte låta bli att undra var det ska sluta. Framför allt undrar man ju vem som suttit bakom datorn när den här bilden kom till, man undrar vem som tycker det är snyggt, och man undrar om våra kroppar tillslut kommer att försvinna ut i intet, en massa tomma kostymer fladdrar runt över trottoarerna med en och annan hårtest som svänger runt högst upp kring halslinningen.

#

Frågan är hur vi då skall känna igen varandra, men det är kanske mindre viktigt, i alla fall för modeskaparna, det är bättre att vi är anonyma stelbenta silikonrobotar utan vare sig känslor eller snabba rörelser, då är det lättast att fixa till coola kläder.

Modellen på bilden, som arbetat för Ralph Lauren i åtta år, blev avskedad strax efter det att det här omslaget publicerades, inte för att bilden var galen, utan för att hon inte längre kommer i kläderna som sys upp, hon anses helt enkelt vara för fet. Inte undra på då att man var tvungen att retuschera bilden. Boing Boing skriver lite mer om någon är intresserad: http://www.boingboing.net/2009/10/14/ralph-lauren-fires-p.html#previouspost

#

Ok, då kommer veckans dummaste. Vi mötte idag, på stan, en tjej med gipsad vrist, man försöker in i det längsta att inte skratta åt andra människor, och jag lär min 12-åring att man måste ha överseende och låta andra ta sina egna beslut och klä sig som dom vill och så. Det är inte så ofta jag har svårt att hålla mig för skratt, men idag brast det, tjejen kämpade sig fram på högklackat! Jag menar inte normalt högklackat utan verkligen hööögklackat, med gips kring ena vristen. Om hon av någon anledning läser det här, eller om någon av hennes vänner gör det, så kan jag säga att jag vill inte tro att någonting slutat fungera på ett visst kontor, och om hon behöver någon som lyssnar så ställer jag upp, men någonstans går gränsen även för mig. Jag är så ledsen ... men det här klarade jag bara inte.

#

Världen går i en konstig riktning, och just nu går tjejerna högt. Jag köper aldrig Ralph Lauren, varför skulle jag det? Det är allas vårt ansvar som föräldrar att ge våra barn trygghet och självförtroende, så dom kan se att det finns ett val som är deras eget och våga lita till det, så dom inte låter modevärlden välja i deras ställe.

Underbara förvirrade liv

Det talas om verklighetens folk, det är Göran Hägglunds fel ... eller rätt. Intressant att en diskussion om vanlighet kommit upp i mediaflödet, ska bli intressant att se hur man löser det där med att förklara vad verklighet är, och vanlighet. Vem vill vara vanlig, vill Göran det? Skulle han vara politiker om han strävade efter att vara vanlig, bara vanlig. För visst ligger det ett litet "bara" framför det där vanliga?

Där kommer vi in på problemet tycker jag, nämligen värderingen, bara vanlig. Vad vill människor som lever en vanligt liv i verkligheten egentligen, dom som arbetar och bildar familj, mamma-pappa-barn-familj, till skillnad mot eliten och dom med speciella krav på livet ... som är politiker, kulturvänstern, bögar ...hrm? ... ensamstående föräldrar, arbetslösa, sjuka och handikappade...? Hm, nu blev det lite konstigt här någonstans, blev det inte.

Tänk att man äntligen hamnat bland eliten!! Underbara värld.

Min verklighet är min verklighet, kan aldrig bli din verklighet, en lärdom av livet. Var och en står alltid ensam, var och en står alltid inför sin egen komplexitet och sin egen lösning, och ingen annan kan någonsin ta ansvar för Göran Hägglunds liv, tänk på det. ... and don´t confuse it with love, please ...

Fred på jorden och gudomen i US of A

Nobelpris hit och dit, den tiden på året då Scandinavien står tydligt på världskartan, varför får Barack Obama fredspris?? ... för dom kan väl inte mena allvar med att mannen har jobbat ihärdigt för fred i världen, eller? Inte än ...

Han har den drömmen möjligen, att människor ska leva i fred, åtminstone i fred med alla amerikanska medborgare, och att ingen ska behöva gå svältande, åtminstone inte i US of A. Sen är han duktig på att skriva tal, tal som griper tag och avslöjar sanningar, men vem har egentligen skrivit talen och brukar inte just amerikanare ha en tendens att vara lite smöriga och sentimentala, fördomsfullt eller sant?

Vad jag vill komma till är att jag faktiskt inte riktigt förstår varför han fått priset, Nobelkommitten motiverar det med att han "tänt ett framtidshopp". Jo, jo ... många funderingar uppstår i alla fall i mitt huvud om vad ett fredspris egentligen ska stå för, om man delar ut det till presidenter, vad ger det för signal till alla dom som arbetar ute på fältet mitt bland krig, fattigdom och död?

Jag minns när Médecins Sans Frontièrs fick priset, det gav också starka reaktioner för att det var en organisation och inte en enskild person. Ingen kunde däremot ifrågasätta att organisationens arbete i världen inte var oerhört viktigt och fyllde en avgörande funktion för många många människor. Då kände jag att Nobelkommitten fick mitt förtroende, ett bra beslut, ett vågat beslut, skönt och hoppingivande. Nu känns det som om Kommitten nästan överlevt sig själva, törs man inte längre vara stilbildande, törs man inte längre ta kontroversiella beslut?

För jag tycker inte det här är särskilt överraskande, det är att flyta med i den allmänna opinionen, stryka medhårs. Visst har Barack Obama tänt ett hopp, och visst är det bra att försöka uppmuntra andra ledare till att ställa sig bakom hans verbala korståg, men något lite mer fantasifullt hade varit roligare. Jag väntar bara på att det skall dyka upp nåt skumt litet spöke i Baracks garderob, vänta ni, ingen människa kan vara en gud hur mycket vi än försöker intala oss det, och hur länge som helst kommer han inte att kunna stråla i skuggan efter mr. f*****g Bush.

Läs gärna Svenska freds omedelbara reaktion: http://www.newsmill.se/artikel/2009/10/09/utnamningen-av-obama-ar-skamlig-och-motverkar-sitt-syfte

Nu ska jag fortsätta lyssna på MM, det är liksom det läget idag, "arma-godd**n-motherf**kin-geddon" (Marilyn Manson)

Bäst?

Frågan är var i världen det är bäst att bo, jag läser en lista som är baserad på BNP per person, förväntad livslängd och läskunnighet bl.a., jag frågar mig omedelbart var det är bäst att bo om man hör till gruppen arbetslösa eller långtidssjukskrivna, nog tycker jag att det skulle vara en klart viktigare faktor att se på när det gäller att avgöra var det är bäst för människan att bo. Hur är det med miljön då, i vilka länder är det bäst att leva med tanke på miljön? Jag tänker inte bara luften vi andas, hur ren naturen är eller vilken mat vi äter, utan också livsmiljön den som påverkar vår hälsa och ger oss bl.a. hjärtproblem och fetma.


Ok, nu var jag kanske onödigt kritisk, och kanske innehåller de här tabellerna jag läst ändå dom frågestälningarna, kanske har forskarna grundat sina resultat på dom också. På bilden syns en grupp människor som vill uppmärksamma oss på klimatförändringarna på jorden, det är från en vinfarm i Frankrike.

Nedan artisten och kamoflagemålaren Liu Bolin, som målar sig själv för att smälta in i miljön.

på konfliktlöshetens rand

Har ni funderat på hur konflikter startar och varför? Det gör jag ofta, jag upplever nämligen livet som väldigt konfliktfyllt, människor har mycket lättare för att söka konflikt än att upprätthålla ett samspel och agera överseende. Så fort man kan skönja ett litet uns av felbedömmning hos någon, ett misstag eller underlåtelser, ja till och med ett avvikande beteende, så är man där och hackar och ifrågasätter. Varför mår människor så dåligt att dom känner sig tvingade att skylla ifrån sig innan dom ens fått ett uttalat klagomål, och varför är sättet att skylla ifrån sig på ofta så elakt och försoningslöst. Vart har vår solidaritet tagit vägen?

Det finns samhällsdebattörer som anser att svenskarna är mer lättkränkta än andra, att vi har det så bra att vi glömt bort hur man hanterar en motgång. Kan säkert vara värt att diskutera, för baksidan av det hela skulle snart visa upp att antalet individer som verkligen blivit kränkta har ökat markant, men dom är det ingen som vill se åt, ingen vill föra deras talan.

Varför är det då så viktigt för oss att hela tiden få rätt? Jag minns ett gammalt uttryck att perfektionism aldrig föder sympati, var tog den tanken vägen. Själv tycker jag den håller hela vägen för en person som lyckas i livet (vad nu det är), jag menar stiger i karriären, har ett eftertraktat arbete och en massa pengar, en sån person lägger aldrig jag vidare mycket energi på för det finns helt enkelt ingen anledning, han eller hon är ofta alldeles för upptagen av sig själv för att överhuvudtaget intressera sig för att ha lilla mig som vän, förutom vissa sympatiska undantag förstås. ;-)

Konflikter uppstår hela tiden runt omkring oss, och hur vi hanterar det anser jag vara ett bra mått på hur långt vi nått som människor. Vi måste helt enkelt lära oss att se skillnad på osämja och osämja, för ofta, och jag säger ofta, handlar det inte om sakfrågan utan om en person bakom som lever ett liv i en svag identitet, en person som inte är tillräckligt stark i sig själv för att orka uthärda ett nederlag, med andra ord, erkänna att den haft fel.

Idag lever vi i ett tänkande som kräver att vi ska leva upp till vissa positioner i samhället. Jag brukar handla av en kille som fått för sig att jag är högt uppsatt politiker, innan han fick det för sig betedde han sig oerhört arrogant och nedsättande, nu smilar han in sig och småpratar glatt varje gång jag går dit. En dag skall jag avslöja för honom vem jag verkligen är, det blir en dag då jag känner för att roa mig på andras bekostnad ... hrm, det blir nog aldrig av alltså, jag njuter så av hans lismande spel så det får nog vara som det är ett tag, bubblan spricker av sig själv tillslut. Jag hoppas verkligen ni kan läsa mellan raderna och förnimma att även undertecknande bloggare lever efter den karriärtänkande normen, den liksom sitter där sen flera årtionden och verkar vara hopplös att bli av med. Men politiker är jag inte!

... och förra veckan lärde jag mig äntligen att Jesus faktiskt var grunden för den kristna religionen, trots att han faktiskt föddes fyra år före sin födelse och egentligen var jude, det är tur att det finns högt utbildade människor som vet sånt, annars vore vi fullständigt konfliktlösa.

Slutsats: Osäkerhet och rädsla föder konflikt och våld. Upp till kamp för ett samhälle som formar trygga och medvetna människor.

http://thequietus.com/articles/02803-gary-numan-and-nine-inch-nail-s-trent-reznor-to-collaborate]Gary

MUTO a wall-painted animation by BLU

the last show

Nine Inch Nails absolut sista spelning, på Wiltern i Los Angeles, den 10 september i år. Så är det. Sen få man se vad som händer i framtiden, har svårt att tänka mig att det kommer att tystna helt kring den mannen.

David Sylvian "Small Metal Gods" from Samadhisound on Vimeo.

skratta eller gråta?

Jag tror att dom här människorna har svårt för att bestämma sig. Tydligen har det ingen större betydelse vilket han är, skällsord som skällsord, välja mellan två onda ting är inte alltid enkelt.

Vad som är lite skrämmande, however, är att min dotter som är tolv år vet skillnaden på en marxist och en nazist, personligen undrar jag när i historien man hade en tsar i USSR? Man kan undra vad man lär sig i skolan i vissa länder. Ingen nämnd, ingen glömd

Förresten bilderna är från protestmarschen mot Barack Obamas sjukvårdsreform, igår i Washington DC.

äppel, päppel ...

Idag är jag smått irriterad och tänker bara säga en enda sak, och jag menar det. I september och oktober ska det vara förbjudet för alla livsmedelsbutiker i Sverige att sälja importerade äpplen och plommon. Det skall likställas med brottslig handling att dessutom sälja dom till ett hälften så högt kilopris som dom svenska, och att exponera tio gånger så många importerade äpplen än svenska i butiken. September/oktober-lagen!

psykvård för vem?

Det är bra att sträva efter det naturliga, vi bör leva sunt och äta sunt. Vår miljö skadas allvarligt av alla kemiska utsläpp, konsumtions mentaliteten och strävan efter materiell standard. Vår hälsa och vår fortlevnad hotas av att vi äter alldeles för mycket medicin. Den siste som insett medicinbrukets påverkan på vår hälsa och på miljön, verkar vara läkaren. Han/hon skriver i många fall fortfarande ut, alltså detta är dagens sanning, t.ex. penicillin i förebyggande syfte.

Jag tycker att socialstyrelsens förslag att psykiatrin skall anta nya riktlinjer i sin behandling av personer med bl.a. depressioner och svår ångest är fenomenalt bra och insiktsfullt, det ligger också i linje med den allmänna uppfattningen att vår medicinförbrukning bör minskas drastiskt både för vår egen långsiktiga hälsas skull och för miljön.

Så många vårdtagare proppas så fulla med medicin att dom nästan helt förlorar kontakten med yttervärlden, psykofarmaka har den egenheten att den ger biverkningar som skapar symptom som depression och/eller ångest, kanske försvinner en del symptom och personerna verkar lugnare utåt, men får istället vidrig ångest och apati. Många får problem med magens funktioner, blodtrycket, svettningar, slöhet och lojhet, viktökningar, t.o.m. epileptiska anfall förekommer, av medicineringen.

Jag har varit med om själv att en läkare velat skriva ut en typ av medicin som inte överhuvudtaget hjälpt ett dugg, fast jag provat kanske 5-6 olika fabrikat, en läkare som sen surnar till bara för att jag som patient ifrågasätter läkarens syfte när jag får ytterligare ett fabrikat. Eller en som pratar med mig i 15 minuter och sen glatt skriver ut tabletter som jag skall käka tre gånger om dagen för nästan 1300:- i månaden, och jag igen undrar varför? Svaret den gången blir att jag måste bli piggare. Hur vore det om jag istället finge hjälp med insomningsmedicin eller social avlastning ... vad som helst, men medicin är mycket enklare, går fortare, och sen är läkaren av med problemet och går vidare till nästa, och läkemedelsföretaget har tjänat en hacka och bjuder glatt läkaren med respektive på spaweekend.

Socialstyrelsen har nu föreslagit att personer med depressionssymptom i högre grad skall kunna erbjudas samtalsterapri, alltså inte nödvändigtvis utan medicin men ändå terapi, eller KBT som tydligen är det som förordas många fall. Så här skriver dom:

"De centrala rekommendationer som har tagits upp i beslutsstödet ska ses som ett underlag för hur resurserna ska fördelas för en hel grupp. Det vill säga vad landstingen ska se till att erbjuda personer med depressionssjukdom och ångestsyndrom. Förslaget att psykologisk behandling bör erbjudas framför läkemedelsbehandling till vissa patientgrupper är en fråga som Socialstyrelsen menar måste tas på allvar av beslutsfattare inom hälso- och sjukvården genom att säkerställa att psykologisk behandling ska kunna erbjudas personer med ångest- och depressionstillstånd i tillräcklig omfattning. "

Grejen är alltså att vården i första hand bör överväga samtalsstöd eller terapi, inte som nu att direkt sätta in medicinering, inget är sagt om att medicinering ska eller bör tas bort, utan tanken är att samtal skall prioriteras högre så att fler patienter verkligen kan få tillgång till det.

"En nationell riktlinje är däremot inget som läkaren bokstavligen ska följa i mötet med den enskilde patienten. Det är alltid det medicinska behovet som ska avgöra behandlingsinsatsen. "


Varsågod och läs nu då läkarnas reaktioner på dom nya riktlinjerna, och ställ er gärna frågan för vem psykvården finns till? Varför är det så in i tusan svårt att ställa sig frågor om psykiatrin!?

(Artikel ur DN 2009-09-09):

http://www.dn.se/nyheter/sverige/massiv-kritik-av-psykiatriforslag-1.948372

Det är inte svårt alls att trampa på den som redan ligger. Skäms ni inte, Norrköpings kommun!!??

Maktlöshetskänslan finns där, särskilt nu, när kommunen står inför beslutet att dra in på personligt ombud i Norrköping. Jag blir sur, ja arg faktiskt, för det här är bara så typiskt. Den beslutande nämnden är en samling människor som ska veta allting om allting, men som omöjligt kan förstå innebörden av vissa beslut dom tar, ty dom är bara människor dom också med begränsad förmåga att sätta sig in i alla gruppers behov. Behov som ofta varierar från person till person och insatser som behöver vara grundligt genomtänkta innan man går in och stöttar, behöver mötas av människor med engagemang och insikt, inte av en samling politiker, eller för den delen tjänstemän, som hela tiden kommer undan med att rakt ut säga att eftersom verksamheterna inte är lagstadgade så ryker dom först, så är det bara.

Jag kan bara uttala mig i frågan personligt ombud, eftersom jag själv har erfarenhet av dom och eftersom jag har vänner och bekanta som behöver dom, t.ex. till att få in hyran i tid eller boka ett läkarbesök. Jag vet att det i många fall inte finns något fungerande alternativ, eftersom det krävs ett ombud, ett stöd, som är fristående, dvs. inte har någon som helst koppling till vården eller myndighet. Det är faktiskt ett av dom viktigaste skälen till att ett personligt ombud måste finnas.

Många, ja för att inte säga dom flesta personer med psykiska funktionshinder och med erfarenhet från den psykiatriska vården, lever med en myndighetsskräck, många har varit tvångsintagna och många har levt på institution, en överhet har hela tiden tagit besluten och en upplevelse av maktlöshet, uppgivenhet och stor sorg finns hela tiden i minnet hos dessa människor, dom skulle aldrig i livet söka sig till något som skulle kunna liknas vid en myndighet.
Det, undrar jag om nämndeledamöterna kan förstå, eller har ens en aning om, för hade dom det och kunde uppbringa någon slags empatiska känslor, så skulle dom inse att det helt enkelt är omöjligt att ta bort personligt ombud, oavsett om dom är lagstadgade eller ej. Vore nog på sin plats att istället skriva till regeringen, och för en gångs skull skulle gruppen individer med psykiska funktionshinder få en liten upprättelse i praktiken.

Men, vilken politiker skulle våga sig på nåt sånt i dessa kristider, inte ens medelmedborgaren kan se den här målgruppen, rättare sagt vill man inte alls se den, personer med psykiska funktionshinder anses som psykiskt störda och är ett hot mot vårt samhälle, ta helst bort dom så vi slipper se dom, så är attityden bland männskor som anser sig som så kallat "friska". Vem som är frisk eller störd i sammanhanget kan också diskuteras, men i detta fall handlar det om frågor som kan eller inte kan ta politiska poäng.

Ingen politiker vinner poäng på att ge upprättelse för personer med psykisk ohälsa, snarare riskerar man säkert en hel del och blir ifrågasatt, för pengarna borde gå till vården av "friska" i första hand och till omsorgen av "friska" äldre som offrat hela sitt liv och arbetat för vårt högteknologiska samhälle. "Dom där slöa mysko individerna som drar runt på våra gator och torg och skrämmer våra barn, dom ska inte samhället ödlsa resurser på, det vore meningslöst, för dom kommer ändå aldrig att kunna bidra till vårt samhälle, dom kommer alltid bara att vara en belastning." ... den som tänker så, har bara så fel.

Nu är läget som det är, vår lokala RSMH förening Bläckfisken har skrivit till kommunen och begärt svar på en del frågor, besluten skall tas fort, Bläckfisken är ute fem i tolv och har inte resurser eller energi till att stå på gatan och protestera. Den målguppen som personligt ombud stöttar är en av samhällets allra svagaste, deras röster är svaga, till viss del nedtystade av vården och myndigheter, få ideella organisationer arbetar för att ge röst till dom, och dessa organisationer är i sig ganska svaga och har inte särskilt högt anseende bland samhällsmedborgare, dom jobbar hela tiden i uppförsbacke.

En artikel som den Gun Stenehall på NT nu skrivit tas emot med tacksamhet. Mycket, mycket mer behövs dock.

http://www.nt.se/nyheter/artikel.aspx?ArticleId=5495259

Vård-och omsorgsnämnden i Norrköpings kommun har sammanträde nu imorgon tisdag, och onsdag. Det är bara att hoppas att frågan om personligt ombud kommer upp på bordet till diskussion, jag har en känsla av att den kanske inte ens gör det, att beslutet om nedläggning redan är taget.

London protest

Jag hittade en intressant och lite trevlig bild i DN idag. Först förstod jag inte riktigt vad jag såg, men efter närmare undersökning fick jag en ganska bra känsla.


Netanyahu har varit i London och träffat en av Obamas gubbar för att prata om problemen med

Iran, just det, tack vare att alla är rädda för vad Iran´s regering kommer att hitta på så kan möjligen några Palestinier ha chans att få tillbaka sina hus. Dom försöker sig nämligen på en deal här, om USA lovar att ta i med krafttag mot Iran så måste Netanyahu å sin sida lova att sluta bygga Israeliska hus på Palestiniernas mark. Fantastiskt.

Ännu en gång leker politikerna med vanliga människors trygghet och ägodelar, riktigt trevligt.

Men bilden ovan, på ortodoxa judar som protesterar mot Israels politik, den tycker jag inte är så dum. Mer sånt!!

verklighet eller vad ... ?

Det är ett problem det där med Facebook, eller vad säger ni, mycket enkelt att uttrycka sina åsikter i en fråga, kommentera lite kortfattat och ändå få fram väsentligheter. Snuttifieringsforumet ansiktsboken fungerar lite som ett interaktivt twitter, och det är ju bättre än ett vanligt twitter som ofta får stå oemotsagt, i varje fall är det klart svårare att retweeta än att ge en kommentar på ansiktsboken.

Min blogg däremot ledsnar på mig, för till den ägnas klart mindre uppmärksamhet för tillfället, inläggen har mestadels varit lågfrekventa, korta och lättsamma i form av bilder och YouTube-klipp. Men, va tusan, bloggen ska ju referera det jag har i huvet, frågor som upptar min tankeverksamhet, och just nu är det som det är ... och hela tiden jag skriver nu så ploppar det in nya meddelanden till inkorgen att någon kommenterat i mitt ansiktskonto, störande.

Men det är inte bara Facebook som tar uppmärksamhet, ju fler gemenskaper man deltar i, vare sig det är i form av reella möten eller i cybervärlden, så har dom en tendens att föröka sig. Men ja, jag vet ju hur man skriver i en blogg, jag kan fixa till en hemsida, och vips sitter man där som nån försvarslös magnet och knappar in fakta på en sida, som mer och mer liknar en blogg ... men va tusan, folk måste informeras, och det är faktiskt ganska roligt.

Gå alltså in på http://blackfisken.webs.com/, där finns en hel del om vad som försigår i föreningen Bläckfisken, som inte är virtuell, och lite länkar till artiklar som berör bl.a. domen mot Anna Odell och vad Riksförbundet för Social och Mental Hälsa tycker om det. Där finns också ett reportage om aktivitetshusen i stan, som vänder sig till personer med psykiska funktionshinder.

Vad gör alla dessa kommunikationsmedia med oss, mer än att vi ägnar tid framför en dataskärm? Fyller det en funktion? ... jag misstänker att det gör det. :-)

The Cure - A Forest: Stereo

fräck stöld från fräck bloggare

Nu snor jag ett inlägg från Ali Esbati, eftersom det är tillåtet att sno och jag talar om att jag gör det, för jag är så jädra trött på alla skitnyheter och skitsaker som poppar upp i nyhetsrapporteringen och som är så underliga och långsökta så man tappar bort sig på vägen och kan inte förstå varför vanliga intelligenta människor aldrig kan tänka efter en enda gång till och inse hur knast allting är och jag blir så trött för jag inser att jag borde orka skriva om det för det är så stört och visar på hur media och makten fungerar i världen ... eller inte fungerar.

Ali Esbati har alltså en länk i sin blogg till en frilasjournalists inlägg angående den här debatten som varit om att Israels regering vill att Sveriges regering ska lägga sig i vad journalisterna skriver om Israel, som lite extra krydda drar man in lite antisemitiskt snack också. Ja det där har ni väl hört.


från esbatis kommentarer:

"Kairobaserade frilansjournalisten Per Björklund skriver ett intressant inlägg om den bisarra uppståndelsen kring Donald Boströms artikel. Slutklämmen:

In an ironic twist, some Israelis are now calling for a boycott of Swedish products. I'm tempted to say: Go ahead, and why don't you start with the Volvo-bulldozers used to demolish Palestinian homes in the occupied territories... And if even Israelis themselves accept boycott as a legitimate way of putting political pressure on countries whose policies we dislike, this should give a boost to the international BDS-movement and the international boycott of Israeli products."

Läs gärna mer på Esbatis blogg, länk finns i min sidokolumn.

...dom finns ju inte, eller gör dom?

#
Medlemmar från Riksförbundet för Social och Mental Hälsa demonstrerar till Anna Odells fördel inför rättegången.


Häromdagen hölls en rättegång mot konstfackeleven Anna Odell, som anklagas för att ha stört folk och skapat oro, samt för att ha kostat pengar för psykvården och skrämt patienter. Man säger å ena sidan att om hon varit journalist hade det inte varit så farligt, det är typ, journalisters uppgift att avslöja orättvisor och visa på att viktiga samhällsfunktioner inte fungerar som dom borde. Där finns alltså det första felet, hon är konstnär.

Sen kommer det andra felet, konstnären kritiserar psykvården. Jag ställer mig frågan om det vore möjligt eller ens skulle förekomma att en journalist skulle infiltrera psykvården? Tror inte det, för det är precis som Göran Greider säger om ni läser under länken här, http://www.dalademokraten.se/Templates/pages/news.aspx?id=84222&epslanguage=sv
samhället vill inte veta av dom personer som är psykiskt sjuka eller har psykiska funktionshinder, dom är helt enkelt ett hinder för samhällets kapitalistiska utveckling.
Bort med dom, dom finns inte....


Här finns ännu en artikel för den som vill fördjupa sig, från SvD:
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3400321.svd

Shahla

#

Jag såg en film härom kvällen, jag såg den till slut, det vill säga jag tyckte om den. En kvinna blev misshandlad av sin man, olika omständigheter gjorde att hon lämnade sitt hem men hamnade tillslut hos polisen, där mannen kunde hämta upp henne. Ja det var precis så, polisen sa ungefär "där är din fru, du kan ta henne". Kvinnan var inte ansvarig för sina handlingar, dom eventuella brott hon begått var inte intressanta, men ingen tog heller notis om varför hon lämnat hemmet eller ifrågasatte att hennes man tog hand om henne, antagligen var det hans uppgift att straffa sin kvinna, inte polisens sak.

Om man gör ett tankeexperiment, jag bor t.ex. i Linköping och jag blir osams med min man och drar hemifrån. Jag blir anklagad och får som straff inte gå utanför hemmet under ett halvt år. Jag bor i Norrköping och min man slår mig, där finns en lag som säger att hustrumisshandel är inte en bra handling, min man får en reprimand och livet går vidare. De kvinnor som bor i Norrköping och Linköping får inte studera på universitetet, det säger lagen, kvinnor får gärna arbeta men inte studera. Kvinnor boende i Stockholm däremot får gärna både studera och leva som ogifta, kan skaffa sig en bra inkomst och t.o.m. kandidera till posten som landets statsminister.

Vad vill jag nu säga med det här undrar ni, jo jag läste en artikel där Jan Hjärpe förklarar hur rättssystemet fungerar i Afghanistan, där har olika familjer och olika delar av landet olika lagar. Jag var kanske lite orättvis när jag använde just bemötandet mot kvinnor i mitt exempel, men det är en känslig fråga för oss här i den s.k. västvärlden och min fantasi kom just inte upp med något annat exempel, och det var inte det jag ville ha som poäng i det här inlägget.

Inför valet i Afghanistan har nuvarande presidenten Karzai fått mycket kritik för att han godkänt vissa lagar, lagar som verkar diskriminerande mot kvinnor. Jan Hjärpe menar att hans godkännanden är ett led i ett försöka att få folk att acceptera att staten tar över makten över rättssystement. Genom att erkänna vissa lagar vinner han folkets respekt, i detta fall shiiternas, och ett godkännande av de diskriminerande lagarna blir en eftergift för att att kunna kontrollera lagstiftningen i framtiden. Det gäller alltså att först ta makten och sedan utföra förändringarna. Hm ...?

Tycker nog att det känns som ett aningens högt politiskt spel eftersom lagarna är förfärliga, t.ex. finns en lag som säger att mannen kan låta sin hustru svälta om hon nekar till sex, men Hjärpe säger att målet är att på sikt genomföra reformer. Ändamålen helgar medlen, eller vad är det det kallas, men nån jävla måtta får det väl ändå vara! Vad tycker egentligen mr Hjärpe, lever han i männens värld likaväl, eller är det jag som inte kan se klart och objektivt på saken. En gång i tiden respekterade jag hans kunskap, det var under universitetstiden då han sprudlade av islamkunskap och föreföll ha bra och övertygande svar på det mesta. Är det dags för mig att ändra uppfattning om herrn ifråga?

Först gäller det att övertyga massorna och ta över makten, sen förändrar vi så att alla får det bra. Är det fler än jag som känner igen metoden, har inte den prövats ett antal gånger tidigare i historien, och hur gick det då? Kommer det att funka i framtiden? Är det en bra metod med tanke på hur många människor som kan komma att lida och offras för kampen?

En av kandidaterna i det afghanska valet heter Shahla Ata, hon är kvinna. Det första hon skall göra om hon blir president är att sätta sig ner och samtala med dom afghanska talibanerna, dom är nämligen en minoritet bland gruppen talibaner, för majoriteten är legosoldater som rekryterats utomlands. Hon menar att många av landets unga män lurats att kriga, att dom älskar sitt land och om dom bara får chansen kommer dom att byta sida och istället börja hjälpa till att bygga upp landet. Man har hamnat i en spiral av våld som alla mår dåligt av och ingen klarar av att bryta, krigsherrarna, männen, mobiliserar mot varandra. "Mina händer är fria från blod", säger Shahla Ata "därför kan jag ena det afghanska folket".

Rättssäkerheten för kvinnor är också en av dom viktigaste frågorna för Shahla Ata, sextiofem procent av landets befolkning är kvinnor. Synd att inte USA står på hennes sida istället för på Karzai´s.

bönor som bönor, eller ...?

#

Åh, man kan överarbeta hela grejen ibland, det erkänner jag, men va tusan jag blir ju irriterad. Jag har rätt att bli irriterad när jag ska betala för skit som jag inte vill ha, eller om det man vill ha inte finns, eller om det man vill ha är för dyrt!! Jag tycker att allt kaffe åtmintone ska kosta lika mycket. Jag tycker egentligen att rättvise och kravmärkt kaffe ska kosta mindre än vanligt kriminellt kaffe med massa extra gifter och skit i, det vore det mest rättvisa och det tycker jag att svenskar ska kunna ha råd med. Om det bara fanns krav och rättvisemärkt skulle ju folk bli tvungna att köpa det, då skulle dom också fatta hur billigt det orättvisa kaffet är, och det vore riktigt bra.

Jag ska komma till sak, nu. Idag skrattade min 12-åring åt mig. Först tittade hon forskande och oroligt, men när hon såg att jag log och inte tänkte tjura till och få ett utbrott, då skrattade hon och tyckte att jag var lite knäpp ... men fortfarande en ganska bra mamma, och det får man vara glad för i dessa dagar.

Det var i alla fall så förr i tiden, att jag började handla i en viss affär nära mig, och kaffet jag önskade konsumera kostade 27:90 för ett halvt kilo. Idag ca två år senare kostar samma kaffe 34:90, notera där prisökningen, kan vara intressant för den som är intresserad. När ovan nämnda kaffe i ovan nämnda affär förra hösten var uppe i 31:90 bytte jag affär, jag började handla mitt kaffe hos konkurrenten intill, där det gick för 25 spänn om man köpte två i taget. Det var nästan lycka under hela vintern, men plötsligt en dag ingick inte mitt kaffe i det fenomenala priserbjudandet, ett halvt kilo kostade nu 35:90 hos konkurrenten. Hm, vad göra??

Undertecknad bloggare for runt i stan och spanade kaffepriser och fann en annan butik där man kunde få ett paket, för vid denna tid det fantastiska priset 31:90, :-), vid den tidpunkten kostade kaffet i den ursprungliga butiken 34:90. Så nu har jag farit iväg till en annan stadsdel under hela sommaren för att införskaffa mitt kaffe, det tar en stund att promenera dit, men lite motion är aldrig fel, och det där jädra kaffepriset har nu blivit en grej, verkligen en grej, man ska aldrig betala för mycket för kaffet och man skall aldrig i livet övergå till kriminellt kaffe!

Så idag, en härlig söndagseftermiddag, ska 12-åringen och jag ta en promenad för att köpa kaffe, och en liter mjök till chokladpuddingen som skall bli till kvällsmyset. Vackert väder och gott humör, vi kommer in i butiken och jag hittar min favoritgourmetost för halva priset, najs, jag kastar ner en ostbit i korgen. Vi går vidare in och snokar runt ett tag, mjölken är slut. "Meh ..." säger 12-åringen, "det finns sån mjölk, kan vi inte ta den?" "Nä! Jag har inte köpt något annat än ekologisk mjölk på flera år, så inte tusan tänker jag börja med det nu!" Dottern ler förstående och oroar sig för chokladpuddingen. "Det finns andra affärer", lugnar jag, och vi kommer fram till kaffehyllan. Hm, kaffet kostar 36:90! ... ... ... :-(

Man kan komma i såna där lägen när man känner sig mentalt trängd, så kände jag mig nu, alltså nån krona hit eller dit på ett paket kaffe är ju ingen big thing direkt, men jag blev så jädra sur. Va tusan, för två år sedan kunde jag köpa det här kaffet fär 27:90, snacka om prishöjning, jag får spader. Med en bestämdhet jag inte ens visste att jag hade så drog jag direkt till kassorna, betalade för osten, 40:-, hade inga kontanter, pinsamt att dra kortet för 40 spänn men jag var sur. Hon i kassan var också sur och det var antagligen p.g.a. min uppsyn, klandrar henne inte.

Så kom vi då hem till vårt eget kvarter igen, gick in och köpte kaffe i den vanliga butiken, och där var inte mjölken slut heller. Allt blev frid tillslut och vi fick vår chokladpudding och jag får kaffe till frukosten imorrn. 12-åringen skrattade och tyckte att det var intressant att gå och köpa kaffe och mjölk och komma hem med en ostbit, men det var inte vilken ost som helst, och ni undrar förstås vad jag tillslut betalade för kaffet ...